Bönedygnet i Lund 2-3 december

Bön är på agendan i Sverige. Det har smugit sig på oss under en längre tid, men börjar nu bli mer och mer synligt. Små kluster av bedjare som plötsligt tittar upp från sina gömda böneplatser och ser andra kluster av bedjare som också börjar röra på sig och bli synliga. Synapser bildas snabbt när bedjare möter bedjare, längtande människor möter andra som längtar ännu mer, hunger kopplas till hunger. Ett kärt igenkännande, trots att man kanske aldrig träffats tidigare. Så skulle jag beskriva den bönerörelse vi nu börjar ana är på tillväxt i vårt land.

Som en del i denna gudagivna rörelse ordnade vi i början av december ett bönedygn i min församling Ad Fontes i Lund. Initiativet kom från början från Sthlms Bönehus med en uttalad vision om att koppla samman bedjare och bönehus från hela Sverige. Trots att i princip ingen ”reklam” gick ut var vi ett 50-tal som strålade samman för att under 24 timmar lovsjunga Gud, vänta på Honom, söka Hans ansikte, njuta av Hans närvaro och be för vårt land. Folk kom från Lund, Malmö, Helsingborg, Växjö, Tingsryd, Göteborg, Jönköping, Stockholm, Uppsala, USA och flera andra platser. Det var fantastiskt att möta så många längtande, bedjande människor från så många olika håll. Det var fantastiskt att se vilken enhet och kärlek som kan uppstå på 24 timmar om man samlas med Herren i fokus.

Under dygnet varvade vi ungefär två timmars lovsång med två timmar mer riktad bön på olika teman, t.ex. väckelse, andlig hunger, enhet mellan generationer och mellan kvinnor/män, Israel, Europa, bönehus i Sverige. Det var mycket speciellt att efter bara några timmars sömn sätta sig i bilen strax före sex på lördagsmorgonen och rulla in mot kyrkan igen. Att veta att där är folk redan igång och ber, och har gjort så hela natten. Bedjarna avlöste varandra. Ibland var vi fem, sex stycken, ibland var kyrkan nästan full. Samlingarna böljade mellan stilla tillbedjan, intensiv förbön, högljudd lovprisning och förkrosselse inför en helig Gud. Det var mycket svårt att gå hem.

Mitt i all glädje över vad Gud gör just nu, fanns en djup tacksamhet till dem som gått före. Många (ofta äldre och väckelselängtande) har troget bett för vårt land under lång tid tillbaka. Nu ser vi frukten, bl.a. i form av den bönevåg som drar fram över hela ledet – i församlingar, ungdomsgrupper och bönehus. Detta uttrycktes också i bönerna under dygnet då vi tackade för dem som i tysthet banat väg och bad för hela Guds folk i Sverige och även Europa.

För oss här nere i Malmö/Lund var veckorna som ledde fram till bönedygnet också väldigt speciella. Under sommaren hade en längtan väckts hos flera av oss att avskilja tre veckor under hösten till bön, fasta och dagliga böneträffar. Vi tog emot detta som en fantastisk gåva, en inbjudan från Gud som vi svarade ja till, och när tiden för fastan närmade sig kunde vi knapp bärga oss innan vi fick börja. Det säger mig att det som pågår nu är ett Andens verk, för det är inte ”normalt” att så många, de flesta unga människor, viker tre mörka novemberveckor för bön, fasta och samlingar varje kväll. Jag tror att man måste vara drabbad för att göra något sådant – av Guds kärlek, av Hans hjärta för oss och den värld vi lever i. Av kärlek till Jesus och av en växande längtan efter Hans återkomst. Därför är vår bön: Gud, fortsätt att drabba oss på precis det sätt Du vill!

Karin Tängermark, 14 december 2011

Texten är hämtad från Karins blogg http://topofheart.blogspot.com/

---